Helvetet i kylan

Jag kan känna att jag blir fruktansvärt irriterad, arg och bedrövad över en sak. En sak som har med min uppväxt att göra. Jag växte ju upp i Morjärv, en by på 300 invånare mitt ute i skogen i Norrlands kalla mörker. Visst, det där med Norrlands kalla mörker hade jag kunnat leva med, men att växa upp i MORJÄRV av alla ställen!
För det första, jag var ensam tjej i min klass. För det andra bestod min klass av tre personer. TRE personer. Föreställ er reunion på den klassen liksom. Jag har aldrig trivts med byalivet. Ärligt talat kan jag inte med det, kan inte med många av dårarna som envisas med att bo kvar så halva (eller i vissa fall hela) livet heller. Inskränkt gängmentalitet är en passande beskrivning på dessa köttyxor, sad but true. Att hälsa på ett par veckor är vad jag klarar av, men förstår inte hur man helt frivilligt kan bo så på heltid!

Men, hade jag inte då kunnat fly tillvaron i byn till en närliggande stad, utövat lagsporter med människor byggda på lite mer vidgade vyer? Bara i väntan på att få möjligheten att ta sig därifrån på egen hand? Ja. Klart jag hade kunnat. Ifall det någonsin hade funnits pengar till det.
Efter mina föräldrars skilsmässa fanns aldrig ett öre över till något överhuvudtaget. Minns att jag gnällde om att få börja basket. Men bensinen till träningarna var för dyr, det fungerade inte med jobbet när man skulle hämta, och kunde man inte ta bort en nolla på prislappen för skorna?

Det är detta som gör mig så fruktansvärt arg! Jag tvingades växa upp på den minsta jädra, i det närmsta obefintliga, fläck man kan leta fram på kartan, men inte nog med det, jag skulle i princip hållas fängslad där också! Barndomen som ska vara så fin och lätt och underbar blev en lång pina i väntan på vad-som-helst som kunde rädda mig därifrån.

Jag tog mig därifrån på egen hand efter nian. Men det är FEMTON år som jag har behövt stå ut där på heltid. Dock så är jag så jädra STOLT över mig själv för att jag tog mig därifrån. Det är värt den där helveteslinjen IB för det, det är värt att längta hem efter gamla kompisar och familj. Det är värt att inte kunna träffa folk hemifrån så ofta, due to de 150 milen ner till Göteborg. Det är tillochmed värt att behöva leva på nudlar varje dag och springa runt i ösregn i januari. Det kan vara pissjobbigt att vara så, helt utlämnad åt världen, men är ändå värt det, för jag har i alla fall gjort något av mitt liv!
Minns också att jag brukade skämmas för att pengarna som Säröborna min skola kryllar av innehar var sådana kosmiska summor i jämförelse med mina studentbidrag, och jag brukade känna mig obekväm när de berättade om alla resor de varit på och alla ställen de sett, men de känslorna har jag gett upp. Det jag har lyckats med i livet är ändå så jädra mycket mer värt än ett jullov i Florida och en väska för tio grand. Det är starkt, moget och vuxet. Och det har jag insett först nu. Ja, vet ni vad, skulle jag dö nu så skulle jag faktiskt dö med ett leende på läpparna för vad jag har lyckats med. Jag är fan grym.

Men fortfarande. Om ni får för er att bosätta er i en by och till på köpet producera barn där, se då för helsicke till att ha nog med pengar för att rädda era barn därifrån.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0