I went out for a ride and I never went back

Usch fy fan är allt jag har att säga. I samma sekund som jag klev av planet i Sverige kom allt över mig på en gång. Jag vill verkligen inte befinna mig i detta deprimerande, iskalla, lilla-lagomland! Skojar inte det minsta när jag säger att jag började må psykiskt dåligt direkt jag klev innanför dörrarna här. Jag är inte född till att bo i en radhuslänga i en svensk småstad, jag är född till att vandra omkring i solen i ett varmt land med bara en ryggsäck på ryggen. Vill verkligen bara vara så fri och lycklig och verkligen LEVA som jag har gjort de senaste dagarna. Inser ni hur underbart det har varit, jag och Jonas har druckit öl, ätit på restauranger, strosat runt på italienska gator, sprungit runt barfota i sommarregn, badat i havet, gått vilse och letat hotell och ja... FY FAN. Jag vill inte vara här i Sverige! Det sköljde över mig som en iskall våg direkt jag kom hem, all ångest, depression, ånger, ilska, rastlöshet och längtan och det allra VÄRSTA är att jag har levt med allt det innan, men först nu när jag har känt hur underbart enkelt allt kan vara och hur bra jag kan må så slår det mig som käftsmällar! Det är nu jag känner att jag har verkligen varit... Bedrövad! Har överlevt utan att LEVA, krupit ihop i någon slags dvala och fördrivit dagarna i väntan på att livet ska börja. Som någon jävla Svensson-kärring!

Sussie, SUSSIE, för i helvete, vad har du hållit på med?! Är du utvecklingsförstörd?! DU av alla människor, som verkligen är menad ska leva på riktigt, VAD HAR DU HÅLLIT PÅ MED?

(Jag vill ut på äventyr innan jag spyr.)


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0