Godmorgon

Kan inte hjälpa det, det bästa som finns är när jag vaknar en stund innan Jonas och han ligger och ser så fridfull ut och sussar. Du är helt klart som finast just då, så kan inte låta bli att stryka handen försiktigt över din kind och ditt hår. Jag älskar dig mitt hjärta!


H.j.ä.l.p. m.i.g.

Det är inte mycket som är som det borde just nu. Det var inte såhär det skulle bli, men så är det ju alltid. Inget blir som man har tänkt sig, inte någonsin. Tror inte det spelar någon roll vilken väg jag väljer, det kommer innebära en sådan förändring på mig själv så jag kommer aldrig bli samma Sussie igen. Det är nog försent för det. Någonting har rotat sig för djupt i mitt hjärta, och då blir man nog aldrig helt återställd.

Jag har två val. Det ena skulle nästan kännas schizofrent, skulle varva tårar och skratt, känna mig uppgiven och lycklig, varva "vad fan har jag gjort" och "vad fan tänkte jag göra". Det andra skulle innebära totalt jävla mörker. Ett tag. Hur länge har jag ingen aning om. Skulle gå runt och låtsas socialskratta. Skulle skita i att låtsas socialskratta bara för att jag inte ens skulle orka bry mig om att försöka. Skulle dricka en jävla massa alkohol. Däcka i en busskur och skita i vilket. Det skulle snart bli sommar, och jag skulle kräkas på en sommaräng och skita i vilket. Det skulle gå ett tag och jag skulle ta upp att försöka socialskratta. Jag skulle fly verkligheten, på samma sätt som jag alltid har gjort, med att söka friheten. Men antagligen mycket mer desperat. Jag skulle fly hem till byn ett tag. Sova i Oscars gästrum, och han skulle förse mig med ett par öl, dela sin humor och jag skulle plinka Tears in Heaven på hans gitarr. En nedrans bra vän jag har där, i min extrabror. På ett sätt göra det jag alltid gjort. Vara ung. Vara nitton. Men vara riktigt jävla olycklig. Men vad vet jag, det där kanske släpper efter ett tag, man kanske lär sig att leva med, att stå ut med sig själv. Att stå ut med den själviska gris man har betett sig som.

Jag vet inte. Herregud, jag vet inte. Detta får mig att bit för bit trasas sönder på insidan, och hur fan lappar man ihop sig själv igen? Hur fan gör man?


Idiotas

AAAAAAAAAHH, jag är så hungrig så jag mår illa! Och så ska jag till stallet, rida, mocka, göra matoch sedan GÅ hela vägen hem! Bra jobbat där Pussan, du är så sjukt klyftig ibland alltså!


Jomen den där är ju TRÖG

Attans vad jag saknar Ewwe, Veronica och Cassandra just nu! De människorna i mitt liv som delar min kärlek för att göra narr av idioter, provocera och vara obefogat arg. Eller kanske befogat, jag vet inte. Både och. Jo men det hade varit helt underbart, vara skitarg och dricka vin!


fri som en fågel

Ibland tror jag att vem som än komponerade ihop Luffarvisan kände mig utan och innan. Denna lilla barnvisa är helt klart ett mästerverk av rang! Ibland när jag traskar på en landsväg i solen med min skinnryggsäck på ryggen så brukar jag spela denna och låtsas att jag är på väg ut och flacka efter äventyr.
 
Se på luffarn som går där på vägen,
se på luffarn Guds lille fyr.
Så snart som det blir vår
går han ut och går
för att söka sig äventyr.

Han går så långt som vägarna räcker,
han har en oro och en längtan i sitt blod.
Och när som sola skin
då far vanvett i'n,
det är det som ger honom hans mod.

Han vill va fri som en fågel,
fri som en fågel.
Och då är det som
nånting ropar; – Kom!,
i hans galna luffareblod.

Han vill va fri som en fågel,
fri som en fågel.
Och då är det som
nånting ropar; – Kom!,
i hans galna luffareblod.

Se på luffarna som går där på vägen,
se på luffarn Guds lille fyr.
Nog blir han trött ibland
och då tänker han;
"Varför söker jag äventyr?"

"Varför måste jag vandra och vandra,
det finna så många klokare bestyr.
Så varför ska jag då
bara gå och gå?
Jag kanske vandrar åt helsefyr."

Han vill va fri som en fågel,
fri som en fågel.
Och då är det som
nånting ropar; – Kom!,
i hans galna luffareblod.

Han vill va fri som en fågel,
fri som en fågel.
Och då är det som
nånting ropar; – Kom!,
i hans galna luffareblod.
 
 
 
 
Har verkligen varit sån så länge jag kan minnas. Minns när jag var kanske 5 år gammal och under en period packade min röda Pippi Långstrump-ryggsäck full med det viktigaste i mitt liv, alla mina favoritgosedjur. Tanken var att jag skulle rymma mitt i natten bara för att se hur långt jag skulle lyckas ta mig. Hahaha, den planen gick i stöpet, för varje natt när jag vaknade och tänkte "nu är det kolsvart ute, nu SKA jag rymma" så insåg jag att "nej banne mig, jag är för trött, jag måste sova en liten stund till, men sen SKA jag rymma", men det slutade med att jag inte vaknade förrän det var morgon, VARJE GÅNG!Ibland undrar jag vad jag hade gjort om jag verkligen hade lyckats rymma. Vart hade jag tagit vägen, hade jag promenerat ut i skogen och gått vilse? Hade jag följt vägen och promenerat ett par kilometer innan en polisbil hade plockat upp mig? Det är ju nästan hemskt hur illa det hade kunnat gå, och vad tänkte jag egentligen, hade jag tänkt utsätta mina föräldrar för en hjärtinfarkt eller? Paniken när de vaknar och inser att deras dotter inte finns i huset liksom!
 
Minns en annan gång när jag verkligen rymde. Jag var 2-3 år gammal och hade precis fått en ny röd regnkappa med Musse Pigg på. Det var sommar, och jag såg att det började regna. Så fick jag en sån lustig idé, tog på mig kappan och traskade iväg. Tog mig kanske en kilometer, ner till mormor bara. Men tillräckligt långt för att skrämma slag på mamma.
 
Ibland avundas jag de som bara är nöjda med tillvaron, med att till exempel sitta i ett hus hemma i byn och inte känna detta behov av att se vad som finns bortom horisonten. Har förbannat min egen rastlöshet och längtan SÅ MÅNGA GÅNGER men samtidigt är jag glad över den. Jag kommer försöka få ut så mycket som möjligt av livet, upptäcka och se så mycket jag bara kan och göra mitt bästa för att leva livsnjuten.
 
Ursäkta romanen!
 

Ohja


Amäh

Noterade att gårdagens inlägg aldrig laddades upp, men nu har ni det där! Här kommer för övrigt en uppdatering:
Ligger på hotellrummet i Danmark och njuter av en underbart skön säng. Nyss ätit megafrulle och snart vankas ÖÖÖL! Heeeeeelt ok!


#yolo

Addera mig, Jonas, öl, vin, lite sol och vårkänslor och du får... Ja det får vi se! Grannlandet med wienerbröd med SCHOKOLÆDE vankas i alla fall om vi hinner med båten nu! Nedrans mysigt vill jag påstå! You only live once, som man säger!


True shittis


Yeye

Herregud så jag längtar till Thailand!


Men va!

Hahahahha alltså jag har så sjukt dålig humor! Började verkligen skratta när jag såg denna bilden!


I söndags...

...var det SJUKT varmt! Tog en långprommis med dessa gosingar, och njöt av att kunna springa runt i bara tröja.


you're faking a smile with the coffee to go

Så sönderlyssnade, men fortfarande SÅ BRA!
 
 

Easter bunny

Spenderade min fredag med att konsumera en skvätt vin på Prinsen i sällskap av Johanna. Som vanligt när vi går ut på fredagar så satt vi mest och stillsamt skvallrade tills vi blev trötta (knegare som vi är hela veckan lång) och sedan tog vi bussen åt varsitt håll. Idag ska jag ut till stallet ett par timmar och sedan ska Anna och Johan firas. Heeeeeelt okej lördag skulle jag vilja påstå! :)


Livet i sin enkelhet

Har inte överdrivet mycket att göra på jobbet just i denna sekund, så här sitter jag och fabulerar kring livet. Det är helt sinnes vad enkelt livet känns bara för att solen skiner varmt och det är fredag och jag har en massa missions och luffarplaner som börjar ta form i hjärnan. När jag har sådana här missions att längta efter, då känner jag mig verkligen som, som Veronica uttryckte sig igår, samma impuls-yolo-swag-Sussie som jag alltid varit. Det pirrar i hela magen, bara älskar livet när jag minns hur stor världen är och hur mycket där finns att upptäcka, och hur enkelt det egentligen är att bara snubbla in i alltihop. Det är sjukt enkelt, behöver inte ens kosta många kronor! Det är så enkelt att smita undan den vanliga dagsrutinen (i alla fall för en helg) så jag funderar över hur rent ut sagt TRÖG jag har varit som inte har gjort det förrän nu! Gått här och i princip grävt ner mig i väntan på... Ja vad? Istället för att jag bara går här och funderar "jag har tänkt att..." så ba gör det, BA GÖÖÖR DET!
Jag menar det är så sjukt enkelt för mig att bli riktigt småbarnslycklig. Det behövs inte mer än ett par öl, lite solsken och att strosa över gator jag aldrig har sett förr. Som när vi åkte till London. Ingen i sällskapet hade mer pengar än vi kunde köpa ett par öl för och någon cheeseburgare att leva på, men ändå gjorde den resan oss alla så sjukt lyckliga. Sitta på en buss och se kvarter man aldrig har sett, det har en galen charm.
Jag vet inte. Är väl förälskad i alla ställen jag inte har varit på, alla människor jag inte har träffat. Människor är så sjukt fascinerande och ställen jag aldrig har sett är om möjligt ännu mer intressanta. Kanske jag bara letar historier, jag menar när jag sen ska berätta för mina barn vad jag gjorde i min ungdom vill jag verkligen inte komma med ett mainstream svar som "jag hade fullt upp med att ränna på krogen och bli kladdfull varje helg som alla andra", jag vill verkligen ha speciella berättelser, små sidenaskar man öppnar då och då. "Jo vet du, min käre son, mamma fastnade för det oväntade och spontana och kunde ena helgen sitta hemma i mjukisbyxor och se på serier en hel helg för att nästa dricka vin under Eiffeltornet eller inte ha en aning om på vilket hotell jag ska sova på i Spanien. Även fast jag aldrig hade råd!" Livsnjutning i sin enklaste form.

Nepp, conclusion; det är dags att ta tag i detta och göra något spontant nu!


And in this world of loneliness I see your face

Herregudars så jag längtar till i veckan, för då kommer hela skaran med mina helsyskon ner! Underjävlabart!


RSS 2.0