fri som en fågel

Ibland tror jag att vem som än komponerade ihop Luffarvisan kände mig utan och innan. Denna lilla barnvisa är helt klart ett mästerverk av rang! Ibland när jag traskar på en landsväg i solen med min skinnryggsäck på ryggen så brukar jag spela denna och låtsas att jag är på väg ut och flacka efter äventyr.
 
Se på luffarn som går där på vägen,
se på luffarn Guds lille fyr.
Så snart som det blir vår
går han ut och går
för att söka sig äventyr.

Han går så långt som vägarna räcker,
han har en oro och en längtan i sitt blod.
Och när som sola skin
då far vanvett i'n,
det är det som ger honom hans mod.

Han vill va fri som en fågel,
fri som en fågel.
Och då är det som
nånting ropar; – Kom!,
i hans galna luffareblod.

Han vill va fri som en fågel,
fri som en fågel.
Och då är det som
nånting ropar; – Kom!,
i hans galna luffareblod.

Se på luffarna som går där på vägen,
se på luffarn Guds lille fyr.
Nog blir han trött ibland
och då tänker han;
"Varför söker jag äventyr?"

"Varför måste jag vandra och vandra,
det finna så många klokare bestyr.
Så varför ska jag då
bara gå och gå?
Jag kanske vandrar åt helsefyr."

Han vill va fri som en fågel,
fri som en fågel.
Och då är det som
nånting ropar; – Kom!,
i hans galna luffareblod.

Han vill va fri som en fågel,
fri som en fågel.
Och då är det som
nånting ropar; – Kom!,
i hans galna luffareblod.
 
 
 
 
Har verkligen varit sån så länge jag kan minnas. Minns när jag var kanske 5 år gammal och under en period packade min röda Pippi Långstrump-ryggsäck full med det viktigaste i mitt liv, alla mina favoritgosedjur. Tanken var att jag skulle rymma mitt i natten bara för att se hur långt jag skulle lyckas ta mig. Hahaha, den planen gick i stöpet, för varje natt när jag vaknade och tänkte "nu är det kolsvart ute, nu SKA jag rymma" så insåg jag att "nej banne mig, jag är för trött, jag måste sova en liten stund till, men sen SKA jag rymma", men det slutade med att jag inte vaknade förrän det var morgon, VARJE GÅNG!Ibland undrar jag vad jag hade gjort om jag verkligen hade lyckats rymma. Vart hade jag tagit vägen, hade jag promenerat ut i skogen och gått vilse? Hade jag följt vägen och promenerat ett par kilometer innan en polisbil hade plockat upp mig? Det är ju nästan hemskt hur illa det hade kunnat gå, och vad tänkte jag egentligen, hade jag tänkt utsätta mina föräldrar för en hjärtinfarkt eller? Paniken när de vaknar och inser att deras dotter inte finns i huset liksom!
 
Minns en annan gång när jag verkligen rymde. Jag var 2-3 år gammal och hade precis fått en ny röd regnkappa med Musse Pigg på. Det var sommar, och jag såg att det började regna. Så fick jag en sån lustig idé, tog på mig kappan och traskade iväg. Tog mig kanske en kilometer, ner till mormor bara. Men tillräckligt långt för att skrämma slag på mamma.
 
Ibland avundas jag de som bara är nöjda med tillvaron, med att till exempel sitta i ett hus hemma i byn och inte känna detta behov av att se vad som finns bortom horisonten. Har förbannat min egen rastlöshet och längtan SÅ MÅNGA GÅNGER men samtidigt är jag glad över den. Jag kommer försöka få ut så mycket som möjligt av livet, upptäcka och se så mycket jag bara kan och göra mitt bästa för att leva livsnjuten.
 
Ursäkta romanen!
 

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0