?

"Sussie, din ultraidiot! Vart är du på väg? Vad gör du här? Varför kan du inte bara vara som alla andra, ordna saker i tid, vara planerad och organiserad. Du kan inte hålla på och ta allt som det kommer och inte ha någon aning om vart du är på väg!"

Jag har någon inre röst som ständigt påpekar om dessa saker. Inte sådär på ett schizofrent läskigt sätt, utan bara en irriterande och ifrågasättande jävel. Jag önskar att jag kunde sortera in rösten i ett fack. Är det den kloka delen av mig som talar? Den som vet hur livet fungerar, hur man finner frid och lycka i tillvaron? Nej. Den rösten vet hur man finner stabilitet och trygghet tror jag. Kanske borde jag alltid följa den rösten. Men varför gör det mig så lycklig att totalignorera de orden? Någon annan inom mig strävar alltid efter att leva tvärtemot den rösten. Någon som vet att om man är deprimerad så lever man i det förflutna, är man orolig så lever man i framtiden, men är man i harmoni så lever man i nuet. Och denna någon strävar alltid efter att jag ska göra vad som gör mig lycklig just för stunden.

Lycklig just för stunden. Just i denna stund skulle det göra mig lycklig att ligga och sova på en gräsmatta med bra musik i lurarna. Men då skulle jag oroa mig över hur jag ska ta mig hem. Jag skulle oroa mig över att hinna i tid till jobbet. Jag lever i framtiden här och nu, därför oroar jag mig och gör inte det som gör mig lycklig.

Jag lever mycket i framtiden. En hel del i det förflutna också, men mer i framtiden. Åh, så jag skulle älska mig själv om jag bara kunde leva i nuet. Men det verkar ju vara så att den kortsiktiga lyckan kan förstöra den långsiktiga, om man väljer den kortsiktiga. Skulle jag sova nu och välja den kortsiktiga så skulle jag säkert förlora jobbet, därmed min inkomst och den långsiktiga lyckan. Men ibland undrar jag, om man HELA TIDEN, kroniskt valde den kortsiktiga lyckan, skulle man inte då vara kroniskt lycklig? Jag skulle sova på gräsmattan, sen skulle jag åka hem till mammas kusin. Jag skulle säga upp mig från jobbet och bara leta upp ett annat när jag känner för att ta tag i det. Men då är det RISKERNA med det. Man kanske inte hittar ett nytt jobb. Den som lever i nuet skulle inte oroa sig över det, för det löser sig alltid, men just precis DÄR skulle jag följa den irriterande rösten inom mig. Tryggheten och stabiliteten.

Egentligen är jag inte mycket för trygghet. Men i vissa fall så... Är det ganska svårt att säga upp antar jag. Men likförbannat sitter jag här vid en sjö, intill ett flygfält någonstans i Stockholm och önskar att jag hade modet. En slav till vardagen som drömmer om friheten därbortom.

Men varför, JA VARFÖR har inte varje människa rätt till att göra det som gör en lycklig här och nu, hela tiden?


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0