Till allmänheten

http://m.expressen.se/kronikorer/mia-skaringer-lyckofasaden-tar-dod-pa-oss/

Läs detta. Bara gör det, sitter nästan och lipar på toan av förståelse. Detta är ett ämne som ligger mig varmt om hjärtat, just för att folk ofta får för sig att jag är lycklig jämt bara för att jag har gått och uppvisat en lycklig fasad emellanåt. Så får jag press på mig att alltid vara glad. Ni vet när allt känns sådär sjukt jobbigt så man bara vill lägga sig ner och dö, säg att du får panikångest mitt under dagen. Skulle jag få det på jobbet så skulle jag fortsätta jobba med tårarna i princip strömmande nedför kinderna, och fortfarande när folk frågar hur det är så skulle jag bara svara "jo det är jättebra, allt är jättefint verkligen", samtidigt som man mentalt slår sig för pannan och känner att "gode gud vad skämmigt att du precis ljög så brutalt, för folk måste ju verkligen se tårarna i dina ögon". Men ack så man bedrar sig, för lycklighetsfasaden är inte svår att hålla uppe. Förra året hamnade jag på sjukhus för att jag mådde så sjukt dåligt osvosv, (det är ju en hel roman som jag varken orkar eller vill gå in på och är ni nyfikna kan ni ju fråga MIG och inte någon annan *harkel*) och reaktionen jag fick av folk, av flera vänner var "men SUSSIE! Hon som alltid är så glad!" Lite bittert tänkte jag att "ja men om ni nu hade brytt er om mig tillräckligt för att ta reda på hur jag EGENTLIGEN mår...." Men egentligen, hur ska någon kunna tro annat? Som sagt, lycklighetsfasaden är inte svår att hålla uppe. Och det blir väl så tillslut, man brister för att skenet inte går att hålla uppe längre. MEN. Då FÅR MAN INTE bryta ihop. Man brister, men får aldrig aldrig bryta ihop. För det är inte normalt beteende i sociala sammanhang. Varsågod! Gå du sönder på mitten, men bryt för guds skull inte ihop! Folk kan titta snett på dig! Vad är det för dåre som står där och visar sina känslor helt öppet, vet hut! Barnen blir rädda för dig och börjar tjuvröka både hash och tobak och kommer förmodligen alkoholiseras senare i sitt liv av detta traumatiska bevittnande! Nej huga, de får ju ALDRIG se en vuxen knäckas!

Nej. Det där med di små barna stämmer inte riktigt va, det kan ju en lidande av cerebral pares konstatera. Men likförbannat är det reaktionen man skulle få om man skulle bryta ihop offentligt. Så därför, kära läsare, råder jag er att fortsätta med era storstädningar, bullbak, gymmande, duktig-flicka-statusuppdaterande (ja, jag syftar på alla statusar på Facebook där följande aktiviteter räknas upp följt av ett "jag är såååå duktig" alternativt "jag är såååå lycklig över mitt liv") och sluta aldrig, aldrig le det där leendet du egentligen inte har. Sluta aldrig med detta, för jag antar att du är en lika patetisk varelse som vi andra i det mänskliga packet och inte tänker visa dina äkta känslor? Just precis vad jag trodde, kom så tar vi varann i hand och låtsas-ler.


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0