i stormens öga

Jag orkar inte vara negativ. Men jag orkar inte heller försöka låta bli att vara det. Resultatet blir en Sussi som går runt, helt bedövad för allt och mest av allt bara känner för att sova.
Jag brukar hata att vara ensam. Men idag vet jag inte, sängen skriker efter mitt sällskap och jag må erkänna att jag känner en viss längtan efter den också. Jag är inte ens trött, men jag orkar inte.
Nå, ska i alla fall lämna tillbaka filmen jag hade glömt att lämna igen igår. Sen får jag se. Borde egentligen ta itu med matten, men mitt huvud vrålar och stretar emot som en annan femåring.

Nej nu vet jag vad jag ska göra. Dansa. Det funkar alltid.


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0