Fobier

Vet ni vad jag är rädd för?

Jag är livrädd för känslan att tiden rinner bort, men att livet inte rör sig framåt. Uttråkning skulle man väl kunna kalla det, för att ge det en etikett och titel.

Jag är rädd för att fastna i en vardag som ser likadan ut varje dag, en vakna-jobba-äta-tv-sova-sekvens. Ni vet, det ögonblicket då man märker att man följer flera tvserier, inte missar ett avsnitt, utan klockan åtta sitter man bänkad framför Grey's Anatomy, VARJE DAG. Usch så hemskt. Känslan att man är bunden till en vardag som erbjuder samma mönster om och om och om igen, tills man inser hur berövad man är på frihet och spontanitet, för att inte nämna hur det mest oväntade som kan ske i ens liv är att en kaffeböna har glömts omald i kaffepåsen.

Men allra mest rädd är jag ändå för att vara ensam. Alla är ensamma, egentligen. Jag vet. I slutändan har man alltid bara sig själv, oberoende av hur många syskon, vänner, fruar eller karlar man nu må ha. Den tanken skänker ändå ingen tröst. Jag är lika livrädd för ensamheten ändå. Och tystnaden som ensamheten innebär.

Tror dessa var mina största fobier!


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0