<3

Innan jag träffade denna varelse kändes det som att jag irrade runt djupt nere i ett becksvart grottsystem. Jag hade ingen koll på mig själv, och det brydde jag mig inte om att ha heller. Mitt liv bestod av att flacka runt och aldrig, aldrig få någon ro i varken själ eller hjärta. Var jag än befann mig kändes det hela tiden som om jag borde vara någon annanstans, rastlös, vilsen och ensam. Konstant gick jag runt med en känsla av att aldrig räcka till, att aldrig vara bra nog, aldrig duga precis som jag är. Herreminje, jag sprang runt och hade inte ens ett jobb, och inte brydde jag mig särskilt om det heller. Spela roll? Tänkte jag och drack en massa öl i solen. Och det ögonblicket av obrydd nonchalans var underbart, ända tills varje morgon när jag skulle vakna, kliva upp och göra något vettigt av mitt liv, men inte kunde finna någon mening med det.
Men så just en sådan dag dök den där upp, alldeles utanför min dörr. Jag minns att jag satt hemma framför tvn, deppsuckade och slötittade på skitserier. När jag precis hade insett att det var helt meningslöst att ens försöka göra något vettigt av den dagen och bestämt mig för att springa ner till kiosken och köpa en chokladkaka att deppa med, då dök Emelie upp hemma och hade varit ut och sprungit en mil med någon tjomme. Jag fick fruktansvärt dåligt samvete för mina slöfasoner när jag såg hur hurtiga de hade varit, så jag ändrade mig och sprang ut på en långtur jag med. Och när jag kom tillbaka, ja, då satt han där, med sin grå luvtröja i skräddarställning utanför min dörr. Min Jonas. Haha, tänk bara, om inte Emelie hade kommit hem just då så hade jag aldrig i hela mitt liv fått för mig att dra ut och springa och då hade jag aldrig träffat honom!
Vad kan jag ha pratat med honom då, en kvart kanske? Den kvarten ändrade allt. Den kvarten skulle komma att leda till en pojkvän, en ny lägenhet, en arbetsintervju, en provanställning, att min rastlöshet kraftigt minskades, trygghet, kärlek och en jävla massa roliga och underbara minnen. Jag har så jävla kul med denna kille. Vi flamsar, skrattar, käftas och busar som två femåringar, för att i nästa sekund vara allvarliga, vuxna, mogna. Vi berättar hemlisar, som två småtjejer och vi drömmer om världen, om allt som finns där ute, allt som vi inte har sett men baske mig SKA ut och se. Jag har aldrig känt att jag riktigt duger och räcker till, men med Jonas känner jag det mer och mer för varje dag som går. För första gången börjar jag känna att jag kan vara precis den jag är och ändå duga i någon annans ögon.

Jag mår så bra när jag är med dig, min kära, och det är därför jag också är så rädd att förlora dig. Du betyder så oändligt mycket för mig, hjärtat mitt.


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0