Gråtfärdig, inga konstigheter.

FAN! Varför var detta tvunget att ske? Varför? Har jag inte nog att grubbla på som det redan är kanske? Lite prestationsångest hit, förträngd stress och press dit och en rågad dos rastlöshet, men NEJ, lilla Sussie ska stå käpprak i ryggen och ta emot mentala käftsmällar i form av likgiltig stolthet. Frågan är ju hur mycket någon kan ta innan benen viker ihop sig och man faller ned på knä med ett under en törnekronas tyngd böjt huvud.

Jag har aldrig bett om annat än en förklaring och ett litet jävla förlåt. Men din stolthet är visst lika lätt att svälja som taggtråd. Och om du nu inte kan svälja din stolthet, kan du åtminstone släppa taget om mig? Snälla?


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0