Snel hest



Avslutar nostalgi-inläggen med att berätta om ett efterblivet, men ack så roligt minne jag har med Veronica Nylund.

Jag och Verran får för oss att vi ska ta tag i våra liv och göra en förändring i tillvaron. Detta leder till att vi spanar runt på blocket, tills vi hittar en annons om att en kvinna vill ha en skötare till sin häst. Utan att tänka efter två gånger eller knappt ens diskutera saken ringer vi på annonsen. Eller ja, JAG ringde, för fjånverran tordes ju inte. Istället står hon bakom min rygg och lyssnar på varje ord. Såklart brister hon ut i skratt när jag råkas säga "Ja, jag har ju HJÄLPIT till i stallet hemma", istället för "Ja, jag har ju HJÄLPT till i stallet" och kan jag hålla mig då? Nej klart jag inte kan. Jag börjar skratta, försöker släta över det med en fejkad hostattack.
I alla fall så åker vi och tittar på hästen. Vi blir upplockade utanför Konsum. Jag må ju påpeka att kvinnan och hennes dotter var minst sagt... Originella. Så bilresan blir en tiominuterspina när jag och Veronica gör allt för att undvika varandras blickar, och i alla fall jag sitter och biter mig stenhårt i kinderna, känner asgarvet som bubblar farligt nära mina stämband.
Hästen är jättesöt (se bilden ovanför texten). Och vi bestämmer oss för att bli skötare. Sedan får vi skjuts tillbaka till Konsum, även denna resa lika plågsam och skrattretande som den föregående.

Så, det var så det gick till när jag och Veronica gick och skaffade oss en sköthäst, utan våra föräldrars vetskap. Men en annan del av historien är ju dock att vi aldrig ens åkte och skötte hästen, hann inte med det av diverse anledningar. Det roliga är att Veronica smsar ägaren ett halvår senare och skyller våran tystnad på en halvårs volontärresa till Afrika. Hon fick inget svar.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0