Svek och smärta

Alltså vissa saker smärtar ju bara i hjärtat. Drömde en mardröm inatt. Eller vet inte om jag kan kalla det mardröm, en mardröm är väl mest något stressrelaterat hjärnhittepå, och detta var mer en tanke eller kanske en insikt som strövade hand i hand med verkligheten. Men ändå vill jag kalla det för en mardröm. För den fick mig att vakna i en häftig inandning, och fick förträngda känslor att rinna över mitt ansikte i form av tårar.

Vad jag drömde kommer jag inte skriva här. Så ni vet.

Men det som tog plats i sömnen lämnade mig med en undran. Är det såhär det kommer sluta? Kommer vi, som har varit sammanlänkade sedan den stunden jag blev ett liv, ignorera detta band för all framtid? I drömmen stod du, med varje drag och rörelse, varje ord och tonen i din röst, och till och med med din lukt som den alltid varit. Mer levande än någon bild mitt minne skulle kunna frammana. Och det gjorde så ont.
De allra flesta har någon gång känt på kärlekssmärta. Men smärtan drömmen frammanade går inte ens att jämföra med hur det känns att bli sårad och sviken av en pojkvän slash flickvän. Den här sortens svek och sorg är inget som går över av ett par utekvällar, en ben and jerrys och Titanic i överflöd. Det går inte ens över när man hittar någon ny. Man får bara lära sig att tampas med verkligheten, hur hårda slag den än svingar, och hur långt in i hjärtat den än pressar sina svidande knogar.
Det som gör att jag orkar slå tillbaka mot verkligheten är ilskan. Men vad gör jag när den tar slut? När små svarta reptiler kommer krälande och väser om att tycka synd om? Viskar ord om skuld? Är det då jag ska stänga av och bli en empatilös varelse (läs: idiot) och inte känna någonting? Bara för att hindra deras ord från att få tag om mitt hjärta, och få det att lyda?

Jag vill inte. Kan jag inte bara få blunda, ignorera, förtränga och låtsas om ingenting? Det brukar ju fungera.

Jag undrar en annan sak. Vad var det du inte klarade av? Var det dig själv du inte klarade av, så du var tvungen att se mig i samma skepnad, bara för att stå ut med dig själv? Var det mitt hjärtas darrande längtan efter frihet du avundades, och inte kunde tillåta? Eller hade du helt enkelt gett upp allt hopp, och såg ingen annan utväg än att handla som du gjorde?

Det gör mig ont att jag kanske aldrig kommer få veta. Och du borde ha förstått att du aldrig skulle kunna dämpa friheten min själ alltid väntade på att få släppa fram.


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0