deep shit yao

Jag älskar när man ser en film eller läser en bok eller bara upplever något som får en att stanna upp för ett ögonblick och inse något om sig själv. Såg Simon och ekarna alldeles nyss (stillsam men fin film, men man måste nog nästan ha läst boken för att uppskatta filmen). I alla fall så gav en replik mig ett sådant ögonblick.

"Det är vad konsten handlar om. Den låter oss komma in till en inre värld. Till känslor som inte kan beskrivas i ord." - Ruben Lentov

"Men ord är ju också konst!" tänkte jag då, och syftade på kreativt skrivande. Eller läsning. Sådant skrivande som jag finner hemskt roande. Och när jag insåg att jag finner sådant skrivande roande insåg jag också att det säger en hel del om mig som person. När jag skriver så försöker jag förklara en känsla. Försöker förklara det som inte kan förklaras, eller "beskrivas i ord". Och för att förklara något måste man förstå det. Så jag försöker hela tiden förstå det man inte kan förstå för att kunna förklara det som inte kan förklaras. Jag vet inte varför jag gör så, kanske vore det ibland bäst att bara låta saker vara som de är, oförklarade och outgrundliga. Men jag antar att jag är för nyfiken. För nyfiken på hur världen och alla människorna fungerar. Så jag måste veta.

Herreminje, här går vi djupt! Feberyrar säkert fortfarande. Kan temperaturen sjunka någon gång kanske? Gör ett försök att bota mig med glass och mer film! Adjöss!

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0