Jättehobbit

Kära läsare, nu ska jag dela med mig av en ny livserfarenhet jag precis införskaffade. Under mina snart 19 levnadsår har jag aldrig varit med om denna lustiga och för vissa så fruktansvärt vanliga företeelse. Idag lipade jag för första gången av enbart hemlängtan.

Vad som skedde var ungefär:

Något (hormoner) spökar så jag går cocobananas, och får en klump i halsen när jag tänker på Ewwe, Noppa och alla andra hemma. Och innan jag har fattat själv vad som sker står jag med telefonen i ett krampaktigt grepp i handen och Ewwes trygga, varma, välbekanta och vänliga röst i örat. Kraxar genom halsklumpen fram några ynkliga stavelser med tårarna rinnande efter kinderna och förbannar mig över hur löjlig och löjligt fjånig jag känner mig. Som vanligt lyckas hon dock få mig att känna mig bra, suddar ut hemlängtan med ett par löften om diverse galenskaper vi inom en snar framtid ska hitta på och jag tassar ut från skoltoan med ett enormt lättat sinne och ett leende lekande i mungiporna.

Nu förstår jag vad alla som brukar ha hemlängtan genomlider. Fy fan vad ni är starka som klarar att bo borta trots det!

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0