Skulle vilja infoga ett vackert stycke musik här, inte ord.

Sitter på berget med upprispade ben och armar, kvistar i hela håret och antagligen ett dussin spindlar också. Men fan, just i detta ögonblicket är det värt det. Sitter precis vid kanten. Om jag lutar mig fram för mycket ramlar jag ner och bryter varje ben i min kropp, om inte dör. Det ligger någon sorts tjusning i tanken på risken det innebär att sitta just precis här. Leka med ödet. Åh, önskar att jag hade vingar. Då hade jag slängt mig utför och fallit, fallit, till sekunden innan jag skulle slå i marken, då jag skulle räta ut mina vingar och sväva upp i skyn. Där är allt blåttblåttblått och stilla, och solen strålar.
Om jag kisar så ser det förresten ut som att det inte finns något mellan mig och fria luften, skulle nästan kunna tro att jag stod stilla och svävade.

Ja, sammanfattningsvis så är detta en galet vacker plats och ett ypperligt passande ställe att tänka utan att behöva börja grubbla.


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0